Blöt skidtur på Kungsleden

På turskidor genom Sveriges största fjälldalar i ett arktiskt vinterlandskap 200 km norr om polcirkeln.

Kungsleden är Sveriges mest kända skid-och vandringsled ett vinteräventyr som startar i Abisko Nationalpark och som skulle ha slutat bland de mäktiga högfjällen kring Kebnekaise. Slutmålet var tänkt i Nikkaluokta men denna tur blev inte som planerat.

Se filmklipp från turen

Det är en fin morgon, endast några få molnslöjor finns på himlen i övrigt är det helt blått. Solen har redan passerat över topparna i öster. Snön blänker på de närbelägna bergen Giron och Garddenvarri. Vindsvagt, stillsamt, lungt och så vackert. Från de närliggande dungarna med björkskog hörs ripornas knarrande rapande parnings läten. Natten har varit kall med dryga tio minusgrader, vilket gör snön hård och fast. Vi lämnar stugorna i Abiskojaure bakom oss i tidig morgon, skidorna glider lätt på den hårda skaren.

Det här är min andra skidtur längs Kungsleden första gången med bara svenskar. I denna tur är det med en internationell touch, i gruppen finns nu deltagare från både Skottland och Schweitz, tio totalt i gruppen inklusive vår guide Cecilia.

Efter en heldags skidtur på fjället, de sista timmarna skidar vi över sjön Alesjaure. Här kommer flera hundspann, de kör förbi oss i riktning österut mot samevistet. Vi når stugorna i änden av sjön.
Hussysslorna börjar, vi delar in oss i olika lag och fixar det som ska göras, vedhämtning, tända upp i kaminerna, vattenhämtning och matlagning. Efter middagen töms slaskhinkarna. Det är inga sena kvällar på sådana här turer, strax efter nio ligger flera skidåkare i sina sängar och snark konserten är snart igång.

Morgonens uppvaknande sker till hårt regn. Regnet smattrar mot fönsterrutorna, vinden tilltar från väster. Det är ganska gott att vara inomhus. Vi har tur ett par timmar senare har det slutat regna och vi ger oss av väster ut mot Tjätkjastugan. Det är låga moln men sikten är bra. Dagens tur är bara 12 kilometer, tidig eftermiddag når vi stugan. Stugvärdarna är mycket trevliga och välkomnar oss med varm saft. Huset är uppeldat o varmt o gott. Sedan följer de sedvanliga stugbestyren ved, vatten o matlagning. Donald visar sig vara en hejare på att steka bacon allt enligt engelsk manér. Alister bjuder på 65% whiskey från hemma destilleriet. Allt avsmakas tillsammans med lite ren- och älgkorv. Finns inget att klaga på varken på det ena eller det andra.

På morgonen äter vi gröt, mörka hårda mackor, fixar nya mackor till matsäcken och fyller termosarna, packar ihop och lämnar stugan i tät dimma. Vi passerar Kungsledens högsta punkt, Tjätkapasset, vi ser inte så mycket eftersom sikten är obefintlig. Vädret har nu slagit om, nu med mycket milt väder. Snösmältningen har tagit fart på allvar, vi trampar över flera partier med barmark. Snön är porös och mjuk, skidorna sjunker ibland igenom och en del personer står upp till midjan i mjuk snö.
Vid nästa övernattning i Sälkastugan är det ungefär 25 kilometer kvar till Kebnekaise fjällstation. Sent på kvällen kommer plötsligt stugvärden in i vår stuga och informerar att dalgången mellan Singi och Kebnekaise har höga vattenflöden och ett par övergångar har midjehögt forsande vatten som är omöjliga att passera. Dessutom mycket vatten, snöfattigt mellan Kebnekaise och Nikkaluokta. Det plötsliga och varma väderomslaget har startat en snabb snösmältning som genererar massor med vatten i dalgångar och låglänt terräng. Det finns nu två alternativ för oss antingen flygas ut till civilisationen med helikopter eller vända tillbaka ca 25 kilometer till Alesjaurestugorna och därifrån bli hämtade med scooter tillbaka till Abisko. Beslutet blir att att vända tillbaka samma väg som vi kom. Även runt Kebnekaise fjällstation är det problem med översvämningar. De norska gästerna i vår stuga har lyckas beställa helikoptertransport via stugvärdens nödtelefon. Nu är vår dalgång fylld med låga moln och dimma, helikoptern väntas landa i Sälka om två dagar när vädret förväntas att bli bättre.

Vi lämnar Sälkastugan. På nytt passeras Tjäktapasset denna gång i något bättre sikt. Vi ser inga toppar runt omkring men sikten är gott o väl upp mot hundra meter. Lugnt o fint glider vi ner mot Tjäknstugan. Efter ytterligare en övernattning i denna turs mysigaste stuga. Väderprognosen säger kallt, snöfall uppklarnande till i morgon.

Morgonen därpå lämnar vi stugan i pudersnö, klarblå himmel. Det är vykortsvackert. Nu långa fina nedförslöpor ner mot nästa dalgång. Den kalla natten har bromsat snösmältning temporärt vilket är vår räddning. Eftersom vi skidar tillbaka samma väg som vi åkte några dagar tidigare kan vi se att snötäcket har minskat avsevärt. Vi sicksackar på snöfläckar mellan barmarkspartier, åker över översvämmade områden med nattgammal nyis. När vi passerar över isen i ett sådant område brister isen plötsligt, Anna och Alister plurrar. Bägge åker igenom isen. Det är ett litet bestyr att ta sig upp från vattnet med skidor, men efter en lugn och metodisk räddningsinsats kan bägge halas upp och få torra kläder.

Väl framme i Alesjaurestugorna inväntar vi vår scootertransport. Efter lång väntan får vi besked att en scooter fått motorproblem vilket innebär att vi får övernatta ytterligare en natt i en stuga på fjället.

Det känns skönt när vi dagen efter äntligen kan se scootrarna över sjön. Det är två scootrar med kälkar som har sittbänkar, renfällar och filtar. Skidor och ryggsäckar lastas, vi sätter oss till rätta, välklädda med skidglasögonen över ögonen. Så bär det iväg över snölandskapet, verkligen full gas över ispartier där det finns risk att sjunka igenom islagret och ner i slasket. Väl nere på låglandet är det väldigt vattensjukt. Vi hör från våran förare att det nu är kanske den sista dagen som det går att köra på leden innan vårfloden kommer. Efter dryga två timmar kan vi se Abisko turiststation. Vår resa är slut, det blev inte som planerat men har varit kul ändå och ett väldigt trevligt gäng goda skidåkare. Tack alla för en trevlig vecka.