Äntligen på väg

Första etappen på Camino Francés

Nu är Santoss på rull igen den här gången tyvärr utan Toss. Att resan är målet har verkligen en konkret betydelse den här gången. Vandring längs camino de Santiago från St Jean Pierre de Port till världens ände  Fisterre, om jag hinner. Som jag har längtat, ja vägen (camino) har verkligen kallat på mig. Efter att ha vandrat en och en halv tidigare camino vandring i norr är det nu camino Frances som mina fötter ska förflytta sig på. Jag har tänkt att det här ska bli en resa i tacksamhet och förnöjsamhet trots olika saker som hänt. Jag är tacksam över att ha fått två sprutor mot covid/19 och tillfrisknat från sjukdomen. Jag är tacksam över att Europa har öppnat igen. Jag är tacksam att min kropp sa till mig att träna benens muskler så att mina knän orkar bära mig över Pyrenéerna och förhoppningsvis hela vägen. Jag är tacksam över att jag har en chef som gett mig ledigt och kollegor som ersätter mig. Jag är tacksam att min ständiga följeslagare Thomas har koll på mig på distans. Jag är också tacksam över att jag var hemma när min mamma gick bort för en vecka sen, även om jag tyckte det gick snabbt på slutet och hade väntat mig en annan utgång. Trots allt fick jag och mina syskon en fin stund med mamma när hon tog sina sista andetag. Hon har lovat vaka över oss som vår skyddsängel så jag tänker att hon är med mig på min camino.

Jag tänker också att jag på min vandring ska vara förnöjsam i det enkla, jag har allt jag behöver i en ryggsäck på drygt 8 kg. Jag kommer vara tacksam över en säng till natten, god mat efter vandringen och förhoppningsvis möten med människor som också kallats av vägen även om inte min följeslagare genom livet är med och ordnar dessa möten. 

Har nu lämnat mitt fina boende Gite Makila i Saint Jean Pied De Port och vandrat brant uppför till Orisson det auberge som blir mitt hem för natten. Fantastiska vyer och strålande väder kan inte bli bättre.