Äntligen i Santiago

Vi är framme! Där står vi i Santiago, på det stora torget framför den imponerande katedralen, omslutna av… en oväntad tomhet. Några pilgrimer, ett gäng turister som strosar omkring. Totalt kanske tjugo personer – det är ju lågsäsong. Ingen jublande folkmassa, inget spektakulärt välkomnande. Lite snopet, nästan som ett antiklimax. Här har vi trampat, kämpat och slitit oss genom 1600 kilometer, och så står vi här nu, nästan ensamma. Plötsligt kommer två turister fram, vill ta en bild med oss för att ha ett minne av “äkta pilgrimer.” Vi har blivit en turistattraktion! En smått märklig upplevelse. Å ena sidan känns det tomt att vandringen är över, men å andra sidan – så obeskrivligt skönt! Tre månader och en hel del blåsor senare är vi äntligen här.

Men torget bjuder ändå på en sorts lågmäld glädjesymfoni. Vi möter pilgrimer vi lärt känna under vår vandring, så det blir en del hjärtliga kramar. På torget omfamnar trötta men lyckliga vandrare varandra, skratt och gråtmilda leenden byts mellan pilgrimer som nyss var främlingar men nu känns som gamla vänner. En salig mix av lycka och en smula sorg, rädslan för att det snart är över. Här, mitt bland katedralens skuggor och torgets öppna yta, känns både avslutet och början så påtagliga.

Bildtext: På avstånd Katedralen i Santiago, Avsked av koreaner, pilgrimer på torget framför katedralen, Carro och undertecknad vid infarten till Santiago.

Pilgrimskontoret

Nästan ingen kö vid pilgrimskontoret – lyx! Vi tar fram våra pilgrimspass, fulla av stämplar från byar och städer vi passerat. Efter en noggrann granskning och en sista stämpel får vi våra välförtjänta certifikat. Vi har klarat en dubbel Camino, hela vägen från Le Puy i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Vi är riktiga veteraner!

Bildtext: Kön vid pilgrimskontoret (idag anlände 465 pilgrimer till Santiago), Certifikatstämpeln, QR kod vid registrering, våra fullstämplade pilgrimspass, våra certifikat (Compostella).

Ingen tur med Botafumeiron

Mässan är något alldeles speciellt här och hålls minst två gånger om dagen. Vi skyndar oss för att få platser och lyckas knipa andra raden. Det sägs att de ibland läser upp namnen på alla pilgrimer som anlänt under dagen, men med tusentals ankommande själar är det nog knepigt. Istället hör vi något om länder: ”Idag har pilgrimer från Portugal, Sverige och Taiwan anlänt.” Aha! Sverige nämns – vi har gjort vårt avtryck!

Vi hoppas få se Botafumeiron svingas igen, precis som under vår Camino Norte, men den här gången har vi inte samma tur.

Botafumeiro är ett enormt rökelsekar som hissas högt upp i katedralens mittgång och sätts i svajande rörelse av ett gäng starka män. En medeltida tradition som en gång i tiden var till för att dölja doften av tusentals svettiga pilgrimer, men som nu är en höjdpunkt på mässan! Men, att få se det svingas är inget man tar för givet. Det sker endast vid särskilda tillfällen eller… om någon bidrar med en donation på 400-500 euro. Den här gången är vi tyvärr inte med om den mäktiga svingen, men kanske lika bra – vi får något att drömma om till nästa gång.

Caminon slutar inte här

Med minnena svävande som vågor genom våra tankar, tänker vi på allt vi varit med om. På Benjamin från Mexiko, Ivonna från Litauen, Robersson från Australien, Elisa från Belgien, Gabriel från Schweiz, David från Australien, Marta från Polen/Frankrike, Paul från Frankrike, Bremer från Sydafrika, Eddi från Kanada och alla andra vi mött. På Mai från Taiwan, som sov med tre teddybjörnar, och på Jack från Korsika med sina hästar. Alla dessa möten som lämnat outplånliga spår i oss, likt stämplarna i våra pilgrimspass. Som ett lapptäcke av minnen, ögonblick och berättelser som formar en hel rad i vår inre katedral.

Här har människor vandrat i över tusen år, från alla möjliga håll och kanter, för att söka svar, försoning, eller bara känna något större än sig själva. Under medeltiden bar pilgrimerna sina synder som tunga packningar, medan dagens pilgrim söker efter mening. Och den mening vi funnit här är som en levande mosaik – ständigt i förändring, fylld med nya “stämplar” från de erfarenheter och äventyr vi samlar längs vägen.

Och kanske är det just det – inte att nå målet, utan att alltid ha ett mål att sträva mot. Vår Camino slutar inte här; den fortsätter, både inombords och i varje steg vi tar framåt. För precis som på vandringen, är varje steg nytt, en del av livets ständigt pågående resa.

Bildtext: Fyra glada koreaner som ville bli fotade, en av många härliga mornar, middag gäster från Canada, USA, Korea och Sverige i Alberquet i Palas de Rei, Sovsal i Palas de Rai, en tidig morgon, vi och koreanerna vid 100 km:s stenen, enkel frukost, väg efter Portomarin, Skylt i Sarria, Carro på väg, Sergej från Belarus, Väg mot Palas de Rai.

Dag 90

Dag 90, nu har vi lämnat Santiago och fortsätter västerut till vi möter havet i Fisterra. Ytterligare 100 km att traska. Vi är nu i Negreira. Den totala distansmätaren säger nu drygt 1600 km.