Albanien

Den albanska orten Serande är full av turister, främst från de närmaste grannländerna, Montenegro, Kosovo, Makedonien och Serbien men även några skandinaver. Mercedes efter Mercedes kommer i en strid ström längs RRuga Arberit. En gata längre ner och alldeles bredvid den steniga stranden till Joniska havet hörs tidig Balkanmusik från trottoarkaféerna. Det turkiska kaffet smakar lika illa som nationaldrycken Raki. Hotellägaren Foto Cipa skrattar:

– Kaffet smakar bättre med socker.

För dryga trettio år sedan var det säkert helt annorlunda. Nationen styrdes med kommunistisk järnhand med Stalin som förebild. Albanien var ett slutet land med stängda gränser för vanliga medborgare. Ett halvt århundrade med diktatorn Enver Hoxha som körde Albaniens ekonomi i botten sätter sina spår. Han såg bl.a. till att bygga ca: 700 000 bunkrar längs landets gränser. Detta för att skydda sig mot eventuella fiender, men det blev aldrig något angrepp av främmande makter. Bunkerprojektet var totalt onödigt och meningslöst samt till vilken nytta kan man ju undra. När Enver Hoxha föll i slutet av åttiotalet följde demokrati i landet men att bygga upp nationen på nytt, få en stabilare ekonomi kommer att ta sin tid. Korruption, hög arbetslöshet och stora klasskillnader pinar fortfarande Albanien.  Informationen är bristfällig och få pratar engelska. Mötet med folket i detta land är ändå mycket positivt och vi får ett otroligt vänligt bemötande.

Att resa i Albanien känns inte så annorlunda, klart över förväntan.  I dag är Albanien inte bara fritt och öppet, utan spås även en lysande framtid som turistdestination. Guideboken Lonley Planet har utsett landet till årets hetaste resmål för något år sedan. Prisnivån är förmodligen den lägsta i Europa och flera av stränderna håller samma klass som grannländerna Grekland och Kroatien.

Från den grekiska ön Korfu och staden med samma namn är det enkelt att åka båt till den albanska orten Serande. Den lilla staden  kunde vara som vilket medelhavsort som helst. Trots att det var högsäsong var det lätt att hitta ett ledigt rum. Serande verkade vara i en uppbyggnadsfas, massor med pågående husbyggen, många skyltar annonserade efter hyresgäster eller köpare till blivande lägenheter.

Efter ett par dagar i solstolen var det skönt med lite omväxling, de små stränderna var lite steniga och ganska packade av turister. Det kostade  sex kronor att ta sig med buss de dryga två milen till Ksamil, som är Albaniens Riviera enligt en artikel på nätet. Ksamil visade sig vara ännu mera fullproppade med turister, de pittoreska stränderna som såg så fina ut på bilderna bestod mestadels av konstgjorda stränder tillverkade av grävskopor och caterpiller. De senaste årens snabba utveckling utgjorde en slags växtvärk där infrastruktur och service inte matchade den stora tillströmningen av människor. I området fanns även här ett stort antal halvfärdiga husprojekt som såg ut som tomma skelett, dessutom många husstommar som saboterats av myndigheterna när de blivande husägarna saknat erforderliga tillstånd. Elförsörjningen kändes lite skakig med flera störningar, en av kvällarna vid middagen blev det ett längre strömavbrott som varade resten av kvällen, måltiden intogs i skenet av ljus monterade i askfat.

Lata dagar tillbringades av vissa mestadels under parasoll eller annan plats som erhöll svalkande skugga. Trots ihärdiga försök att lära oss att inta den klassiska albanska frukosten bestående av turkiskt kaffe, Raki (dåligt hembränt) och ett glas vatten, lyckades vi inte fullt ut, även om Foto Cipa erbjöd socker i kaffet.